Läste i tidningen idag att den amerikanske filmskådespelaren Philip Seymour Hoffman dog i helgen, bara 47 år gammal.
Jag såg för inte så länge sen en film där han hade en av huvudrollerna, The Master av Paul Thomas Anderson.
Här spelar P S Hofman mycket övertygande en väldigt kraftfull och karismatisk ledare för en religiös sekt. Filmens andra huvudroll spelas briljant av Joaquin Phoenix, som går helt in i sin roll både kroppsligen och själsligen. Det är för övrigt en mycket speciell film, en film som man kanske behöver se igen för att riktigt förstå, det är en film som fastnar och som man behöver fundera på länge efteråt. Visste egentligen inte om jag ens tyckte om den när jag såg den, men kan säga nu efteråt att den är absolut värd att se. Skådespeleriet är som sagt verkligen oförglömligt.
Ytterligare två bra filmer har jag sett sen årsskiftet.
Först ännu en amerikansk film, The Butler.
Den här filmen bygger på en sann historia, Forest Whitaker spelar huvudrollen -och gör det helt fantastiskt bra. Förutom honom är filmen full av duktiga och kända skådespelare.Filmen skildrar de svartas kamp för lika rättigheter. Man blir både berörd, upprörd och starkt tagen av denna film, och har svårt att fatta att detta hände för inte alls längesen.
Sevärd!
Så till sist den svenska filmen Återträffen.
Filmen om hur en klass samlas igen efter tjugo år, och hur en av dem berättar hur hon upplevde sin skoltid. Hon som var mobbad och utfryst. Det har skrivits mycket om den här filmen, och jag tänker bara säga att jag tyckte det är en film som angår alla. Alla har vi gått i skolan, varit del i en klass och haft en plats i den rangordning som finns i alla skolklasser.
Jag tycker det är modigt gjort av Anna Odell att genomföra det här filmprojektet, sen må man tycka att hon är hur udda eller underlig som helst.
Att ha varit den som varit allra längst ner, förtryckt och nedvärderad till ingenting, och ha modet att visa "hela världen" det, det är starkt.
.JPG)
.jpg)
